|
Överstelöjtnanten
Född 1642-03-15 i Greifswald, Tyskland. Död 1706-11-07 i Kåveryd, Öggestorp (F). |
|
Johan Schmiedeberg d.ä
Född 1642-03-15 i Greifswald, Tyskland. Död 1706-11-07 i Kåveryd, Öggestorp (F). |
F
Peter Staffansson Schmidt.
Född 1612-06.. i Åby, Morkarla (C). Död på flottan och slaget 1659-02-11 i Köpenhamn. |
||
|
M
Hedvig Jakobsdotter Schleger.
|
|||
Till svars inställde sig Hr överstelöjtnanten Schmitberg, vilken och vid samma tillfälle efter högvälborne Hr generallöjtnanten och guvernörens excellenser förordning, blev tagen i arrest, utav Hr kapten Erik Lintze, beklagandes fuller högeligen samma olyckliga händelse, men contesterade in för gud, sig intet ha slagit honom av något mordiskt eller argt sinne, utan såsom en husman ment bruka en skälig hus disciplin och aga emot honom, för dess ofta sforda studsighet, otukt och guds gåvors förakt, görandens om sakens beskaffenhet, en sådan berättelse som följer.
Att vid Hr överstelöjtnantens hemkomst förleden höst i oktober ifrån Karlskrona, samt han allt tjänstefolket på denna orten vara uppstadt, så att ingen till tjänst kunde bekommas, ty begärde han av sin löjtnant Peter Kiempe, vilken nu närvarande sådant tillstod, att emedan en del utav soldaterna arbetade hos bönder för deras uppehälle, han fördenskull uppå mötet som hölls strax därefter ville uppspana en soldat under kompaniet, som behagade för kläder, lön och underhåll uppehålla sig på Hr överstelöjtnantens gård Stackarp, krono till nästa kommendering, och med tröskning, vedhuggande och annan förnödenhet honom betjäna, var uppå bemälte soldat Per Mårtensson i Flattinge så mycket villigare sig inställde, såsom han förutan liveris [livré] rocken, ingen annor jacka på livet hade, bekommandes således efter någon tids förlopp 8 alnar grått vallmar [vadmal] till pay rock, samt skjortor och strumpor, med befallning, att strax avlägga livré rocken, och låta förfärdiga den andra, vilket ehuru ofta Hr överstelöjtnanten både själv, så väl som och igenom dess biträde, honom tillsäga och befalla månde, han likväl intet aktade, utan i så måtto viste sig mycket obstinat och emot strävig, tagandes och dess för utan en annor död soldats livré rock, vilken dit var buren att förvaras till kompaniets förnödenhet, och brukandes honom i lika måtto under sin livrés jacka alldeles utan någons tillstånd och minne, vilket när, Hr överstelöjtnanten omsider fick veta och där jämte såg att dess givna vallmar var än ogjort, så och förnam att berörde soldat, bredvid sin stora odygd, och ogudaktighet till att svärja och bannas, alltid när honom befalldes något gagneliget göra, svarade att fannan må görat, item var icke fannen är där haver han sitt anhang, var jämte och konkurrerade detta, att han icke allenast några gånger hade kastat maten på golvet, och stor förakt guds gåvor hanterat, utan och gjort sin otukt i överstelöjtnantens egen silverbägare, blandandes därtill något spis öl och kommandes sedan sin kamrat Enevald Christensson i Kväslöv, samt pigorna i gården att dricka där utav, som Hr överstelöjtnanten allt fick veta. Ty gick han ut till honom på logen och förhöll honom slika styggeliga comportamenter, givandes soldaten därpå några slängar av käppen till en förtjänt correction, så och befallandes honom samt soldaten Enevald, vilken då var med på logen, att gå ut på ved kasten att hugga ved, dit de och sig förfogade, men i det överstelöjtnanten var ingången, gick denne Peder i Flattinge in uti en öppen lada, och lade sig där neder.
Någon stund där efter berättar Hr överstelöjtnanten sig hava gått ut igen, att undersöka om soldaten Peder var på ved kasten, och när han där intet blev honom varse, gick den öppna ladan förbi, finnandes honom där hava sig nederlagt, och såsom även därhos var ståendes Hr överstelöjtnantens släde, vilken med snö allt övertäckt var, alltså befallde Hr överstelöjtnanten honom, att stå upp, och med en kvast göra släden ren, vartill han svarade, ja herre det skall få ske, där med gick Hr överstelöjtnanten åter in igen, Emellertid steg soldaten upp och ut på gården, vändandes sedan om till berörda lada, och läggandes sig därpå nytt igen, men överstelöjtnanten berättar sig därav intet hava vetat, förr än omsider folket kom in, och berättade att han var död. Påståendes för den skull, att såsom den dagen nämligen den 31 januari nästförleden var en över måttan stark köld, att många människor fruse sig fördärvade, soldaten allt därföre där igenom i lika måtto var denkommen, helst han förnam honom hava utav malin och arghet revet upp sin jacka, byxor och skjorta, och således legat blott och naken uti den häftiga kölden, i några timmars tid, viljandes intet låta övertala sig av den andre soldaten Enevald eller proceptoren i huset som några gånger dess emellan vore hos honom att gå in, eller att hava kläderna på sig, för det övriga beropar Hr överstelöjtnanten sig på efter skrivna vittnen, vilka den dödes närvarande släkt och anförvanter, nämligen dess morbroder Sten Persson på Toftaholms torp, Harald Nilsson ibidem, Jöns Giursson ibidem, Simon Svensson ibidem, och Jöns Nannesson i Flattinge, alla hans morsystrars män samt ryttaren Sven Persson i Hulje såsom syskonbarn till soldaten, för opartiske efter tillfrågan gillade, och alltså efter avlagd ed å bok, samt allvarsam förmaning att vittna sanningen vid förlust både av deras timmeliga goda fräjd samt eviga själs salighet gjorde därom särskilt sådan berättelse såsom följer nämligen.
1. Carl Jonsson i Hagsamåla furir under Hr kapten Lintz kompani, om några och fyratio [40] år, vittnar att han fuller intet vet, huru och på vad sätt soldaten Peder Mårtensson fick hugg, men berättar sig likväl ofta hava hört, honom vara trotsig och överdådig både i ord och gärningar, uti synnerhet skall han vid pass 3 dagar för än denne skadan sig timmade, och då till honom inbars öl att förtära, hava taget det samma och slaget ut på golvet, så och bedrivet otukt i Hr överstelöjtnantens silverbägare, och salva venia [med förlov sagt] kastat däruti sitt vatten, kommandes sedan sin egen stallbroder soldaten Enevald Christensson, vilken då tillika var ställt uppå Hr överstelöjtnantens arbete, så väl som pigorna Bengta, Johanna och Elin att dricka där utav, sedan som han däribland hade bemängt litet spis öl, vilket skedde dagen förr än han avled, dess för utan säger han sig och ofta hava hört Hr överstelöjtnanten befalla honom, att lägga av sig dess livré rock, och i stället låta göra färdig paij rocken av de 8 alnar vadmal som Hr överstelöjtnanten därtill givet hade, men han det intet efterkommet. Mera om saken säger han sig intet veta, utan gjorde härmed avträde.
2. Benedictus Joannis om 18 år, för tiden Hr överstelöjtnantens barns präceptor [lärare], berättar sig fuller tretta och ofta hava hört att soldaten Peder Mårtensson i Flattinge hade vanvördat och missbrukat guds gåvor, samt emot förbud och vilja haft livré rockarna på sig, om vilka Hr överstelöjtnanten själv gjort berättelse, men vet därpå intet, huru han fick hugg av käppen, utan säger sig, ungefär klockan ½ gången 4 efter middag den 31 januari, näst förleden då detta skedde, hava gått dit till ladan varest soldaten var liggande, och när soldaten blev honom varse sträckte han ut handen till honom och sade, käre präceptoren och utlovade, och i det han ville gå därifrån, begynte soldaten att skrika och ropa tämmeligen högt, präceptoren bad honom tiga stilla; Efter det till äventyrs kunde höras upp i huset så att Hr överstelöjtnanten därav bleve förtörnad vartill han svarade: nu jag skall då tiga? Därmed präceptoren gick därifrån, i mening att bedja Enevald gå till honom, men vid utkomsten fann han inte Enevald igen, utan gick således i sin cammar. Mera sade han sig intet hava att vittna, utan avstog.
3. Soldaten inder Hr överstelöjtnants kompani Enevald Christensson i Kvänslöv om 30 år vittnar även det samma som Carl Jonsson har berättat, men lägger detta till, att berörde soldat Peder Mårtensson en gång slog välling ut på golvet, en annan gång öl, sist gröt, vilket senare skedde även den dagen han avled, item att både han och pigorna drucke utav den silverbägaren uti vilken han Peder Mårtensson spisöl och salva venia sin urin blandat hade, görandes sedan varutav glyt och löjje.
Om dess undfångna hugg och skada berättar han således vara tillgånget, att då ofta berörde soldat Peder Mårtensson i Flattinge och han näst förleden den 31 januari vid pass klockan 1 efter middag stoge på logen och tröske, kom Hr överstelöjtnanten i det samma gåendes med en spanskt rör uti handen, vid anländandet dit, tillfrågar han Peder Mårtensson varför han icke avlägger, sin livré rock, som honom så ofta var befallt att göra, och huru han kommer till, att vanvörda guds gåvor, och kasta dem förakteligen på golvet med mera: Vartill han intet svarade, utan stod stilla och såg på Hr överstelöjtnanten, i det samma gav Hr överstelöjtnanten, honom ett slag av käppen över axlarna, och då soldaten inte ville gå undan, utan viste en vred uppsyn, lika som han hade velat sig revanschera, slog Hr överstelöjtnanten åter till honom ett slag över nacken, var med soldaten gav sig framstupa, och blev något liggande, in till dess Hr överstelöjtnanten bad honom stiga upp, och gå ut att hugga ved, där till han svarade, Ja, det skall så ske, stog därmed upp och i det han ville gå ut, slog Hr överstelöjtnanten honom åter ett slag över länden, då soldaten ville skynda sig av logen, och vid utlöpandet genom dörren, stötte han sig själv i pannan, går således fort, men intet på ved kasten, utan till en öppen lada, och sig där neder lägger, En stund där efter gick Enevald till honom, tvenne gånger, var efter annan och bad honom gå in efter detst den samma dagen var en kraftelig stark köld men han ville intet, utan sade, lät ligga mig, jag går väl in, när mig behagar, Och sista gången när han var hos honom, hade han då rivet upp jackan och skjortan, att han låg helt blott och naken om bröstet, då Enevald lade kläderna på honom igen, och sporde, varför han så ligger naken, därtill han svarade sig vara så varm men klagade sig eljest intet hava något ont, kastandes därmed åter kläderna av sig igen, och Enevald intet viste av, förrän den andre var avsomnat, som skedde ungefär klockan 6 samma afton.
Dagen tillförne berättar han och, enär de var på logen och tröska, skall han Per Mårtensson då mycket hava beklagat sig för honom, att han hade så ont i uti huvudet, och särdeles av ett elakt värjehugg, som han i Karlskrona i maj nästförledne, utav en annor soldat hade bekommit på vänstra sidan, vilket han sade mycket värka, därför och nederlade sig på sädes ladet, så länge Enevald allena trast en trave korn, men gick likväl in om middagen, och gjorde sin måltid, då han och samma gång slog ut vällingen, varom tillförne mentionerat är, mera hade intet berätta utan gjorde avträde.
4. Arvid Caspersson om 18 år, för tiden i tjänst hos Hr överstelöjtnanten, säger sig intet vidare veta utav detta väsende, efter han den dagen som skadan timmades, var bortskickad i Hr överstelöjtnantens ärende, utan att Hr överstelöjtnanten ofta och många gånger hade befallt soldaten Per Mårtensson att lägga utav sig livré rocken, så och beordrat honom Arvid, i lika måtto, sådant honom att tillsäga, men han det likväl intet efterkommet, utan alltid sagt, Jag giver det fahnen, berättar och, att han dess förutan hade tagit en annor död soldats, Ingemar i Höihutls Livré rock, sammaledes uppå sig, vilken dit till Stackarp var buren att förvaras till kompaniets förnödenshet, och den hemligen utan någons lov och minne, under sin jacka brukat i tvenne dagar. Vittnar och vidare, att enär han efter middagen klockan ungefär 4 samma dag som soldaten Peder hade fått hugg av käppen, var hemkommen till Stackarp, stogo där tvenne av hus pigorna hos soldaten i logen, vilka ropte honom och han gick dit, då låg soldaten och sov och snark, gåendes Arvid till honom, och väckten upp, vilken vid tilltalandet intet ville svara något ord, utan rev upp jackan, byxorna och skjortan och låg helt blått.
En liten stund där efter, blev Arvid befalld av Hr överstelöjtnanten, att gå till soldaten och tillsäga honom, att göra den släden ren som stod i samma lada, och tillförne honom var beordrat att uträtta, vartill han intet svarade, utan Arvid tog honom i armen, och i det samma satte han sig upp, men lade sig strax neder igen, då Arvid säger sig hava gått ut, i mening att skaffa Enevalds eller någon annan sig till hjälp, att leda honom in, men blev ingen varse, ty vardt han således liggandes en liten stund, till dess Enevald kom tillstädes, då de fuller sökte till, att vilja hjälpa honom uti stugan men till all olycka funne honom då redan vara död och avsomnat.
Såsom nu inga flera vittnen ifrån huset vore att bekomma, mer än allenast pigorna som uti rannsakningen stå uppnämnda, vilka och intet annat efter nämndemannens Lars i Västerhults berättlese, som dem examinerat, hade att säga, utan det som dessa ovanstående hava berättat. Alltså tillfrågades löjtnanten manhaftige Peter Kiempe, samt länsmannen Nils Jonsson i Brusarp, och nämndemannen Lars i Västerhult, vilka liket hava synt och besiktigat, vad för tecken på dess lekamen kunde finnas, varigenom slik hastyg och dödelig avgång vore att präsummera, därtill de efter avlagd ed å bok, gåvo alla särskilt, men dock lika svar, nämligen att på hela dess kropp fans icke det ringaste tecken eller märke av något nyss undfånget slag, mer än allenast på den vänstra sidan en brunaktig blånad, över halvparten av örat den nedersta delen, dock att samma blånad intet syntes innan till på örat, som vetter åt huvudet, men tyckte därhos, att kindbenet på samma sida var något större än det högra, uppe i huvudet eller pannan funne de och en ganska liten röd rand, lika som man hade rivet med en nagel, eller knappenål, Och mera var intet till att sy eller bliva varse, ehuruväl de berättade sig hava vänt om liket många gånger, och med allsom största flit därefter ransakat, det och soldatens släkt, som sammaledes hava synt och besiktigat den döda kroppen tillstodo sant vara.
Samteliga vittnen tillstå eljest, att samma dag som denne olyckan skedde, var en hiskelig stark köld, så att häftigare intet har varit hela vintern över, och många kreatur då ihjälfruse.
Sedan vittnen som förmält är, alla avhörde vore, Och man ingen närmare underrättelse om sakfans beskaffenhet eller den döde soldatens tal sedan han varit slagen, kunde bekomma, ehuru man och därefter flitigt frågade, Påmindes soldatens Peder Mårtenssons ovan berörde släckt och anförvanter, om de något annat, denne sak angående, hade att incaminera, därtill de svarade, sig intet honom vesta, Utan skuta saken i guds och höga överhetens händer, producerandes för det övriga ett sockne attestatum, daterat Dörarp d 24 februari näst för leden, till bevis av Peder Mårtenssons rederliga förhållande i den socknen den tiden han där vistats och varit hade, vilket och lades ad acta.
Och såsom rätten considererade, att Hr överstelöjtnanten Schmitberg var en privilegierat man, med vilken efter rättegångs ordinantsiens och adel privilegiers innehåll borde procederas. Alltså understod man sig intet, uti saken något att resolvera eller döma utan remitteras den samma underdån ödmjukeligst, uti höga överhetens nåd, och behageliga censurerande.
Sålunda vara angivet, vittnet och rannsakat, contesterar häradshövdingen med eget underskrivet namn, det samma och nämnden med deras sedvanliga insegle bekräfta. Actum anno die A loco ut supra.
Uppå tingsrättens vägnar i Sunnerbo härad
Hans Bergman
Soldaten Joen Spik var vid vintertinget 1692 ombud för överstelöjtnanten Johan Schmittberg, därför att hans åbor ej uppfyllt sin skyldighet att göra dagsverken.
Vid vintertinget 1693 11 mars, tilltalade mönsterskrivaren Nils Grankvist samtliga åbor [Norrnäs och Sundranäs], för att de inte ville betala den förhöjningsavgift som Kungliga Majt bestämt.
1702 Sunnerbo vinterting 6 februari.
Wällborne H Johan Schmidtberg fullmächtige Jöns Hansson i Torarp 350 daler silvermynt försträckt där av creditoren allenast 160 daler silvermynt bekommit och i dhy anhåller att kunna dhe resterande 190 daler silvermynt mächtig bliva, så mycket mera som creditoren berättar storste dhelen av berörde medel utav omyndige barns arv bestå.
Jöns Hansson såsom svarande tillstädes, med tillstående den av honom underskrefne reversen af d 1 juli 1698 på 318 daler silvermynt ränta, vara af Hr öfverstens stabs hemman honom till uppbörd lämnat en och annor af creditorerne där med att förnöja. Men berättar där vid som har samma räntor seder mera av en och annor blivit angrepne, och således svaranden icke kunnat nå dispositionen där utinnan.
Resol: Detta ärende bliver till en annor tid differerat , som svaranden sitt förebringande bevisa gitter, huru vida någon de av Hr översten honom till uppbörd anslagne räntor, blivit av en eller annor interciperade, emellrtid skall brev därom avgå till Hr överst Schmidtberg.
|
Gift
1673-01-10
i Jönköping (F).
Catharina Haijock. Född 1648. Död 1729-11-28 i Kåveryd, Öggestorp (F).
Johan Schmiedeberg d.y.
Överstelöjtnanten
Född 1679-09-15 i Fiskestad, Väckelsång (G). Död 1748-03-23 i Skogsnäs, Linneryd (G). Begravd 1748-04-08 i Linneryds kyrka (G). |
HEM
Copyright © Rolf Carlsson.
Framställd 2023-11-29 med hjälp av Disgen version 2023.
