Född
i Reva, Törnevalla (D).
Antagen som soldat nr 97 (815)
1683
i Berghem Andersg., Kånna (G).
Rymde
1693-03...
Roten hade 1686 nr 815 och tillhörde kapten Mustchamps kompani.
1688 26 juli hölls extra ordinarie ting uti Hamneda över det dråp som soldaten Jöns Olsson i Bergsgården i Berghem begått haver uppå soldaten Jöns Stensson Balk i Kånna övervarande Kronornas befallningsman välbetrodde Gabriel Wickman med vanliga häradsnämnd. I förstone intogs dråparen Jöns Olsson vilken gjorde en sådan berättelse som följer den 29 sistlidne juni var han tillika med Jöns Stensson vid ett korpralsmöte i Ljungby, efter dess förrättande överlade de, varest de skulle slipa sina värjor, efter därom var beordrat på mötet, slutandes sig emellan, att det ske skulle i Kånna, där efter resolverade de sig, uppå Jöns Stensson pervasion [genomträngande], att köpa en kanna öl, då Jöns Stensson bland annor intalan skall hava sagt, det är skam att gå ifrån Ljungby, innan vi något druckit hava, men för än det skedde, sade han sig uppsöka Christopher häcktemakare ifrån Växjö, på det han måtte vara med dem i laget, den de igen funne hos Eskil i Ljungby, varest han satt med sin stallbroder och drack, där de således en stund blevo sittande, så länge de en kanna [2,617 liter] vardera druckit haver, och enär det var beställt, fattades för Jöns dessa penningar, då Balken sade sig antingen vilja låna honom penningar till en kanna öl, erkände han köpa åt honom en kanna igen en annan gång, där med blev de oense, att gå åt krögare gården varest de och sammaledes drucko ett stop [1.3 liter] vardera, gåendes därmed bägge soldaterna ut därifrån; hälst efter häcktemakarna begynte sins emellan något att kiva om deras hästars godhet, och då de kommo utom porten, saknade Balken sin pung, sägandes nu är all min medel borta, var uppå Jöns Olsson skall ha erbjudit honom söka hos sig själv, han körde väl till äventyrs finna pungen igen, då Balken sig högeligen förpliktat att han intet hade pungen på sin kropp, sägandes Gud förbanne mina Cammerater, vid vilken händelse Jöns Olsson svarat, du haver ingen annan Cammerat än mig, sök hos dig för än du någon beskyller, ty jag vet att du har pungen själv, då Balken budit honom söka dess efter, alldenstund han intet kunde finna igen, uppå vilken anmodan Jöns Olsson säger sig hava nedlagt sitt gevär, och uppknäppt på Balken uppknäppt den yttersta rocken, med begäran, att han väler själv i den understa rocken pungen eftersöka skulle. Balken då haver svarat sig intet finna honom omsider fattade Balken med handen i den högra understa rock kasken, och fast han då kände pungen, som Jöns Olsson säger sig varsamt bliva, tillbad han likväl den samma att dölja, och sade sig ingen pung hava då Jöns Olsson berättar, att hava än vidare bedet Balken den samma upptaga, och såsom han det inte ville, tog då han upp honom, sägandes haft nu skam för det du haver beskyllt mig, och de andra som med dig druckit hav?, stoppades Balken där med pungen i yttersta rocksäcken den högra sidan. I emellertid säger Jöns Olsson, sig närmare gå till Balken, läggandes handen på hans bröst och sägandes jag vill taga alla mina cammerater under kompaniet till vittnes, det jag skall aldrig stal så gott som en köpenål, och vid de således stogo och taltes vid, tog Balken i honom med vänstra handen på hans högra axel och med högra handen stack han honom med kniven i vänstra axeln på själva skulderbladet, där av dråparen säger sig komma omkull, då Balken honom alt vidare med kniven efter slog, men stack allenast igenom tröjärmen och skjortan ett styng, där efter togs Balken Jöns Olsson egen musköt, i det moment han skulle uppstiga, och slog honom i huvudet, att stocken på musköten gick sönder, och svansskruven jämväl lossnade, varav han säger sig bliva så svag, att han strax intet kunde uppresa sig, utan till sin undflyckt, nödgades krypa på knä några steg, emellertid blev han varse att Balken åter på nytt kom efter honom med kniven i handen, då han änor sprang upp och gav sig till att löpa undan, men enär krafterna "för modelst undfånget styng och slag" begynte mer och mer avtaga, säger han sig då först komma håg, att han hade kniv på sig, den han för den skull ut tog, och vände sig således om efter han intet orkade löpa längre, hållandes den samma med högra handen vid sidan. Emellertid försatte han med vänster armen, då Balken stack åt honom men skadde då intet mehr kroppen, utan alenast rispade litet i armen och några hål i vänstra tröjärmen, i det samma berättar Jöns Olsson sig slå åt Balken med kniven, och träffade intet bättre, än i bröstet, där med vände Balken sig om, loop till bakers igen, men huruledes Balken fick det andra stynget i axeln säger han sig inte minnas, dess utan bekänner han sig aldrig till förende hava haft någon träta med Balken utan levat tillsammans som goda syskon och cammerater, och enär Balken undfått hade, ingick han i krogare stufvan, varest han en stund där efter avsomnade. Denne Jöns Olsson säger sig vara barnfödd i Östergötland i Törnevalla socken Reva by, kom i senaste orostid hit, då han trossgosse var och antogs till tjänst hos trumpetaren i Berghem, varest han alt sedan sig upphållit haver, till dess han för soldat infördt blev. Där efter framkallades till vittne hustrun Märta Hansdotter ifrån Växjö, drängen Anders Bengtsson i Ljungby och pigan Ingebor Olsdotter ibidem. Vilka efter en allvarsam och flitig förmaning till sanning utsäijande, avlade uti den dödes fader Sten Stensson [Svensson] i Rya, bröderens corporalen Måns Balk och soldaten Sven Balks närvaro deras ed med hand å bok och vittnade särskilt som följer. 1 hustrun Märta Hansdotter på sin avlagda ed berättade, att då hennes man Cristopher häcktemakare och hon kommo utom fägårdsporten i Ljungby Gästgivaregård, stogo bägge soldaterna tillsammans, och då hölt dråparen på att upplösa gehänget på Balken, och enär det skett var, knäppte Balken sielv upp den yttersta rocken, där med kände dråparen först i den vänstra snapsäcken, och sedan i den högra, varest han fann en fällberedder pung. Se där, sade han till Balken, har du pungen, den du har skiält mig för tjuv för, jag tjänar kongen för en karl, jag haver lånt 3 år av dig, det skall jag betala dig begynnades dråparen på att skära tänderna och snarkade, då hennes man Christopher skulle hava sagdt åt dem, ären i icke Cammerater, gören inte så, åter skulle dråparen svarat, han har skyldt mig för oförrätt, sade Balken viljen vi gå sin kos, fast än jag haver intet mera än en pisk i handen, jag haver intet skylt dig för tjuv, i det samma kastade dråparen begge sina gevär i backen, gick litet emot Balken dock avsides, men berättar sig inga ord fällas höra dem emellom, för än dråparen sålunda tilltalte Balken, se nu haver iag intet mehr i handen än som du, därpå han gick till Balken och tog honom i bröstet, vilken och strax tog upp kniven, bak över axeln på Jöns Olsson, i det samma kunde hon intet annat märka än att de kommo litet ifrån vardera, men strax tog Balken Jöns Olssons musköt och slog honom där med ett slag, dock varest det träffande såg hon sig icke så grant kunna varse bliva var av hon tyckte dråparen gav sig något åt Balken och kunde hon intet annat tycka än att dråparen först begynte på att löpa och Balken efter, då hennes man skulle haft sagt till dråparen löp fort, då ser, han är din överman, strax där efter kom åter Balken löpandes tillbaka igen och blödde i bröstet, och som hon intet annat kunde märka, hade han i löpandet fått skadan, varpå dråparen genast kom rännandes efter Balken, och vid de således sprungo, kunde hon intet annat se eller märka än att dråparen hinte Balken, och då fick han det andra stynget i axeln, var med han löpte åt gästgivaregården och dråparen blev kvar på gatan. Påminne sig och jämväl, att dråparen när han kom löpandes efter Balken, skall hava sagt då hennes man Christopher ville gå dem emellan och hindra hans uppsåt; gåen intet hit, jag aktar eder intet. Mera hade hon inte att vittna utan tog avträde. Hennes man Christopher kunde rätten intet admitterad till att vittna, efter han då skadan timmades, var över sig drucken, som han och drucken, som han och själv tillstå måtte, när häradshövdingen där efter frågade. 2 Drängen Anders Bengtsson i Ljungby på sin avlagda ed vittnade, att då han fick höra huruledes det stormade ut på gatan, gick han ut och strax blev han varse, att Balken slog till dråparen med musköten i huvudet att han där av lände mot jorden, där med dråparen utfick kniven, och Balken tog till att löpa, följandes och dråparen strax efter honom; och då fick Balken skada i axeln, men enär han undfick dödsstinget i bröstet, ved han intet efter det var något långt emellan, där han stod, och dråparen fick slaget av musköten, ungefär till 80 steg, kunde således ej heller veta om Balken hade kniv eller ej, och enär detta skedde, var Christopher och hans hustru närmre ståendes in till soldaterna; märkandes och enär de löpo efter varandra, och Christopher sökte till att hindra dem, sade dråparen, låt bliva mig, och gack intet hit, där efter loop Balken åt krogare stufvan, och en stund där efter blev han död, men dråparen stannade på gatan, till dess han omsider tog sina gevär och gick på hemvägen, men blev strax fasttagen och i gästgivare stufvan infördt därest han och efter capelanen Hr Magni Lindely berättelse, som även med samma tillfälle var ditgången, att frälsa Balken vid Guds ord, frågade honom, om han ville giva honom till, varpå Balken svarade ja men var då dödskampen ställt, att han intet vidare kunde något tala. 3 Ingebohr Ohlsdotter i Ljungby på sin avlagde ed vittnade, att då hon av Eskilsgård utkom, blev hon först varse, att Balken upptog musköten och slog dråparen, givandes han sedan mera akt på Christopher och hans hustru, efter hustrun ville hava sin man därifrån, än vad soldaterna sig företogo, in till dess dråparen lop efter Balken, och då fick Balken skada i axeln, mera hade hon intet att vittna, utan avsteg. Den dräpnes fader och bröder inlämnade en vittnesskrift om Jöns Balks ärliga och redeliga förhållande under Compagniet, under fendrick Rapp utgiven, daterat Öjarp den 11 juli 1688 vilken efter uppläsandet, lades ad actlika måtto framträdde för rätten fältväbeln Magnus Bergh, givandes dråparen Jöns Ohlsson det sköttzmål, och vittnesbörd , det han under compagniet hava ställt sig redelig och väl som soldat ägnar och väl anstår, havandes dess förutan ett gott lofedh om sig hos alla sina grannar som nämndemannen Per Jonsson i Berghem viste till att intyga. Länsmannen Jonas Broman berättar att då Balken hade undfått bägge styngen och kom i gästgivare förstufvan blev hans kniv efter honom där qvar liggande. Rätten beslutade sig fuller i det högsta att få mera upplysning i saken, efter vittnen synas varandra om desses soldaters löpande efter var andra något contrariera men kunde dock intet bättre underrättelse därom erhålla utan presummerade, efter hustrun Märta gör sin relation dubitativ om dråparens löpande för den andre, och där emot de andre begge vittnen tillstå, när han slagit av musköten bekommit hade, att den dräpne jagades vid samma händelsen av dråparen i att och dråparen då vid undfångit slag av musköten hava givit den dräpne döds stynget i bröstet, och den dräpne således sökt solvera sig med flykten vilket ehuru det sig i sanning befinnes, Gud allena bekant är, emellertid och såsom intet mera gavs vid handen att remarqvera, befalldes parterna och allmogen att göra avträde och rätten tog saken ad deliberantum. Så emedan dråparen å fersk gierningh, och å samma dag och dygn då detta dråp timmades fast gripen är, och mer inte alldeles kan pröva honom det gjort hava uti en fullkomlig och rätt lifzsnöd, Ty understår denne nedrige rätt sig intet att befria honom ifrån dödzstraffet, utan varder fördenskuld Jöns Olsson här med dömd efter det 2 cap dråpmål balken med vilja LL att giva liv för liv, dock där dess till värn andrifvade orsaken såsom. 1 att den dräpne tillagdt honom en äre svår beskyllning, vilken orsakades var till hela oväsendet. 2 att han och först tagit till mord och stuckit dråparen illa i axeln och. 3 vidare honom vid hugg och slag av dess egen musköt överfallit, förutan det han och. 4 rispat honom i rockärmen med kniven åtskilliga styng, var med han jämbväl vistes mordiskt sinne och uppsåt emot honom, inte kan således mitigera [mildra]och lindra straffet, sådant med mera hemställes och remitteras, ödmiukeligen uti den högl Kongl hovrättens nådigaste och hög rätt visa omprövande.
1690 Sunnerbo höstting 20 november nr 138. Fick behålla den åker och äng till knekttorpet som som Joen Andersson tagit ifrån honom.
1702 Sunnerbo sommarting 22 maj. Soldate hustrun Britta Johansdotter från Kånna hwar man Jörs Olsson för 10 åhr sedan bortrymd och nu mehra död är, nusom förriga Ting för rätten sig frambstälte, med tillstående att hon ett oäckta barn födt, som hon föregifwer genom målaren Hans Brackvagens naturliga umgänge wed midsommar tiden 1701 aflat wara och hon 2 dagar för Vårfrudag 1702 fostret födt; Och såsom hon wed förrige Ting aldeles samma umgänge förnekade, ej häller han nuför tiden tillstädes, altså i anseande till hennes egen giorde bekiennelse sakfältes hon såsom en ämkia att plikta 20 mark sampt dess utan stå uppenbara skrift, och ansades länsmannen Broman till nästa ting karlen till answar att framställer.
