|
Soldaten Musketeraren
Född i Reva, Törnevalla (E). |
|
Jöns Olsson
Född i Reva, Törnevalla (E). |
|||
1688 26 juli hölls extra ordinarie ting uti Hamneda över det dråp som soldaten Jöns Olsson i Bergsgården i Berghem begått haver uppå soldaten Jöns Stensson Balk i Kånna övervarande Kronornas befallningsman välbetrodde Gabriel Wickman med vanliga häradsnämnd.
I förstone intogs dråparen Jöns Olsson vilken gjorde en sådan berättelse som följer den 29 sistlidne juni var han tillika med Jöns Stensson vid ett korpralsmöte i Ljungby, efter dess förrättande överlade de, varest de skulle slipa sina värjor, efter därom var beordrat på mötet, slutandes sig emellan, att det ske skulle i Kånna, där efter resolverade de sig, uppå Jöns Stensson pervasion [genomträngande], att köpa en kanna öl, då Jöns Stensson bland annor intalan skall hava sagt, det är skam att gå ifrån Ljungby, innan vi något druckit hava, men för än det skedde, sade han sig uppsöka Christopher häcktemakare ifrån Växjö, på det han måtte vara med dem i laget, den de igen funne hos Eskil i Ljungby, varest han satt med sin stallbroder och drack, där de således en stund blevo sittande, så länge de en kanna [2,617 liter] vardera druckit haver, och enär det var beställt, fattades för Jöns dessa penningar, då Balken sade sig antingen vilja låna honom penningar till en kanna öl, erkände han köpa åt honom en kanna igen en annan gång, där med blev de oense, att gå åt krögare gården varest de och sammaledes drucko ett stop [1.3 liter] vardera, gåendes därmed bägge soldaterna ut därifrån; hälst efter häcktemakarna begynte sins emellan något att kiva om deras hästars godhet, och då de kommo utom porten, saknade Balken sin pung, sägandes nu är all min medel borta, var uppå Jöns Olsson skall ha erbjudit honom söka hos sig själv, han körde väl till äventyrs finna pungen igen, då Balken sig högeligen förpliktat att han intet hade pungen på sin kropp, sägandes Gud förbanne mina Cammerater, vid vilken händelse Jöns Olsson svarat, du haver ingen annan Cammerat än mig, sök hos dig för än du någon beskyller, ty jag vet att du har pungen själv, då Balken budit honom söka dess efter, alldenstund han intet kunde finna igen, uppå vilken anmodan Jöns Olsson säger sig hava nedlagt sitt gevär, och uppknäppt på Balken uppknäppt den yttersta rocken, med begäran, att han väler själv i den understa rocken pungen eftersöka skulle. Balken då haver svarat sig intet finna honom omsider fattade Balken med handen i den högra understa rock kasken, och fast han då kände pungen, som Jöns Olsson säger sig varsamt bliva, tillbad han likväl den samma att dölja, och sade sig ingen pung hava då Jöns Olsson berättar, att hava än vidare bedet Balken den samma upptaga, och såsom han det inte ville, tog då han upp honom, sägandes haft nu skam för det du haver beskyllt mig, och de andra som med dig druckit hav?, stoppades Balken där med pungen i yttersta rocksäcken den högra sidan. I emellertid säger Jöns Olsson, sig närmare gå till Balken, läggandes handen på hans bröst och sägandes jag vill taga alla mina cammerater under kompaniet till vittnes, det jag skall aldrig stal så gott som en köpenål, och vid de således stogo och taltes vid, tog Balken i honom med vänstra handen på hans högra axel och med högra handen stack han honom med kniven i vänstra axeln på själva skulderbladet, där av dråparen säger sig komma omkull, då Balken honom alt vidare med kniven efter slog, men stack allenast igenom tröjärmen och skjortan ett styng, där efter togs Balken Jöns Olsson egen musköt, i det moment han skulle uppstiga, och slog honom i huvudet, att stocken på musköten gick sönder, och svansskruven jämväl lossnade, varav han säger sig bliva så svag, att han strax intet kunde uppresa sig, utan till sin undflyckt, nödgades krypa på knä några steg, emellertid blev han varse att Balken åter på nytt kom efter honom med kniven i handen, då han änor sprang upp och gav sig till att löpa undan, men enär krafterna "för modelst undfånget styng och slag" begynte mer och mer avtaga, säger han sig då först komma håg, att han hade kniv på sig, den han för den skull ut tog, och vände sig således om efter han intet orkade löpa längre, hållandes den samma med högra handen vid sidan.
Emellertid försatte han med vänster armen, då Balken stack åt honom men skadde då intet mehr kroppen, utan alenast rispade litet i armen och några hål i vänstra tröjärmen, i det samma berättar Jöns Olsson sig slå åt Balken med kniven, och träffade intet bättre, än i bröstet, där med vände Balken sig om, loop till bakers igen, men huruledes Balken fick det andra stynget i axeln säger han sig inte minnas, dess utan bekänner han sig aldrig till förende hava haft någon träta med Balken utan levat tillsammans som goda syskon och cammerater, och enär Balken undfått hade, ingick han i krogare stufvan, varest han en stund där efter avsomnade. Denne Jöns Olsson säger sig vara barnfödd i Östergötland i Törnevalla socken Reva by, kom i senaste orostid hit, då han trossgosse var och antogs till tjänst hos trumpetaren i Berghem, varest han alt sedan sig upphållit haver, till dess han för soldat infördt blev.
Där efter framkallades till vittne hustrun Märta Hansdotter ifrån Växjö, drängen Anders Bengtsson i Ljungby och pigan Ingebor Olsdotter ibidem. Vilka efter en allvarsam och flitig förmaning till sanning utsäijande, avlade uti den dödes fader Sten Stensson i Rya, bröderens corporalen Måns Balk och soldaten Sven Balks närvaro deras ed med hand å bok och vittnade särskilt som följer.
1 hustrun Märta Hansdotter på sin avlagda ed berättade, att då hennes man Cristopher häcktemakare och hon kommo utom fägårdsporten i Ljungby Gästgivaregård, stogo bägge soldaterna tillsammans, och då hölt dråparen på att upplösa gehänget på Balken, och enär det skett var, knäppte Balken sielv upp den yttersta rocken, där med kände dråparen först i den vänstra snapsäcken, och sedan i den högra, varest han fann en fällberedder pung. Se där, sade han till Balken, har du pungen, den du har skiält mig för tjuv för, jag tjänar kongen för en karl, jag haver lånt 3 år av dig, det skall jag betala dig begynnades dråparen på att skära tänderna och snarkade, då hennes man Christopher skulle hava sagdt åt dem, ären i icke Cammerater, gören inte så, åter skulle dråparen svarat, han har skyldt mig för oförrätt, sade Balken viljen vi gå sin kos, fast än jag haver intet mera än en pisk i handen, jag haver intet skylt dig för tjuv, i det samma kastade dråparen begge sina gevär i backen, gick litet emot Balken dock avsides, men berättar sig inga ord fällas höra dem emellom, för än dråparen sålunda tilltalte Balken, se nu haver iag intet mehr i handen än som du, därpå han gick till Balken och tog honom i bröstet, vilken och strax tog upp kniven, bak över axeln på Jöns Olsson, i det samma kunde hon intet annat märka än att de kommo litet ifrån vardera, men strax tog Balken Jöns Olssons musköt och slog honom där med ett slag, dock varest det träffande såg hon sig icke så grant kunna varse bliva var av hon tyckte dråparen gav sig något åt Balken och kunde hon intet annat tycka än att dråparen först begynte på att löpa och Balken efter, då hennes man skulle haft sagt till dråparen löp fort, då ser, han är din överman, strax där efter kom åter Balken löpandes tillbaka igen och blödde i bröstet, och som hon intet annat kunde märka, hade han i löpandet fått skadan, varpå dråparen genast kom rännandes efter Balken, och vid de således sprungo, kunde hon intet annat se eller märka än att dråparen hinte Balken, och då fick han det andra stynget i axeln, var med han löpte åt gästgivaregården och dråparen blev kvar på gatan. Påminne sig och jämväl, att dråparen när han kom löpandes efter Balken, skall hava sagt då hennes man Christopher ville gå dem emellan och hindra hans uppsåt; gåen intet hit, jag aktar eder intet. Mera hade hon inte att vittna utan tog avträde.
Hennes man Christopher kunde rätten intet admitterad till att vittna, efter han då skadan timmades, var över sig drucken, som han och drucken, som han och själv tillstå måtte, när häradshövdingen där efter frågade.
2 Drängen Anders Bengtsson i Ljungby på sin avlagda ed vittnade, att då han fick höra huruledes det stormade ut på gatan, gick han ut och strax blev han varse, att Balken slog till dråparen med musköten i huvudet att han där av lände mot jorden, där med dråparen utfick kniven, och Balken tog till att löpa, följandes och dråparen strax efter honom; och då fick Balken skada i axeln, men enär han undfick dödsstinget i bröstet, ved han intet efter det var något långt emellan, där han stod, och dråparen fick slaget av musköten, ungefär till 80 steg, kunde således ej heller veta om Balken hade kniv eller ej, och enär detta skedde, var Christopher och hans hustru närmre ståendes in till soldaterna; märkandes och enär de löpo efter varandra, och Christopher sökte till att hindra dem, sade dråparen, låt bliva mig, och gack intet hit, där efter loop Balken åt krogare stufvan, och en stund där efter blev han död, men dråparen stannade på gatan, till dess han omsider tog sina gevär och gick på hemvägen, men blev strax fasttagen och i gästgivare stufvan infördt därest han och efter capelanen Hr Magni Lindely berättelse, som även med samma tillfälle var ditgången, att frälsa Balken vid Guds ord, frågade honom, om han ville giva honom till, varpå Balken svarade ja men var då dödskampen ställt, att han intet vidare kunde något tala.
3 Ingebohr Ohlsdotter i Ljungby på sin avlagde ed vittnade, att då hon av Eskilsgård utkom, blev hon först varse, att Balken upptog musköten och slog dråparen, givandes han sedan mera akt på Christopher och hans hustru, efter hustrun ville hava sin man därifrån, än vad soldaterna sig företogo, in till dess dråparen lop efter Balken, och då fick Balken skada i axeln, mera hade hon intet att vittna, utan avsteg.
Den dräpnes fader och bröder inlämnade en vittnesskrift om Jöns Balks ärliga och redeliga förhållande under Compagniet, under fendrick Rapp utgiven, daterat Öjarp den 11 juli 1688 vilken efter uppläsandet, lades ad acta.
I lika måtto framträdde för rätten fältväbeln Magnus Bergh, givandes dråparen Jöns Ohlsson det sköttzmål, och vittnesbörd , det han under compagniet hava ställt sig redelig och väl som soldat ägnar och väl anstår, havandes dess förutan ett gott lofedh om sig hos alla sina grannar som nämndemannen Per Jonsson i Berghem viste till att intyga.
Länsmannen Jonas Broman berättar att då Balken hade undfått bägge styngen och kom i gästgivare förstufvan blev hans kniv efter honom där qvar liggande.
Rätten beslutade sig fuller i det högsta att få mera upplysning i saken, efter vittnen synas varandra om desses soldaters löpande efter var andra något contrariera men kunde dock intet bättre underrättelse därom erhålla utan presummerade, efter hustrun Märta gör sin relation dubitativ om dråparens löpande för den andre, och där emot de andre begge vittnen tillstå, när han slagit av musköten bekommit hade, att den dräpne jagades vid samma händelsen av dråparen i att och dråparen då vid undfångit slag av musköten hava givit den dräpne döds stynget i bröstet, och den dräpne således sökt solvera sig med flykten vilket ehuru det sig i sanning befinnes, Gud allena bekant är, emellertid och såsom intet mera gavs vid handen att remarqvera, befalldes parterna och allmogen att göra avträde och rätten tog saken ad deliberantum.
Så emedan dråparen å fersk gierningh, och å samma dag och dygn då detta dråp timmades fast gripen är, och mer inte alldeles kan pröva honom det gjort hava uti en fullkomlig och rätt lifzsnöd, Ty understår denne nedrige rätt sig intet att befria honom ifrån dödzstraffet, utan varder fördenskuld Jöns Olsson här med dömd efter det 2 cap dråpmål balken med vilja LL att giva liv för liv, dock där dess till värn andrifvade orsaken såsom.
1 att den dräpne tillagdt honom en äre svår beskyllning, vilken orsakades var till hela oväsendet.
2 att han och först tagit till mord och stuckit dråparen illa i axeln och.
3 vidare honom vid hugg och slag av dess egen musköt överfallit, förutan det han och.
4 rispat honom i rockärmen med kniven åtskilliga styng, var med han jämbväl vistes mordiskt sinne och uppsåt emot honom, inte kan således mitigera [mildra]och lindra straffet, sådant med mera hemställes och remitteras, ödmiukeligen uti den högl Kongl hovrättens nådigaste och hög rätt visa omprövande.
1688 26 juli hölls extra ordinarie ting uti Hamneda över det dråp som soldaten Jöns Olsson i Bergsgården i Berghem begått haver uppå soldaten Jöns Stensson Balk i Kånna övervarande Kronornas befallningsman välbetrodde Gabriel Wickman med vanliga häradsnämnd.
I förstone intogs dråparen Jöns Olsson vilken gjorde en sådan berättelse som följer den 29 sistlidne juni var han tillika med Jöns Stensson vid ett korpralsmöte i Ljungby, efter dess förrättande överlade de, varest de skulle slipa sina värjor, efter därom var beordrat på mötet, slutandes sig emellan, att det ske skulle i Kånna, där efter resolverade de sig, uppå Jöns Stensson pervasion [genomträngande], att köpa en kanna öl, då Jöns Stensson bland annor intalan skall hava sagt, det är skam att gå ifrån Ljungby, innan vi något druckit hava, men för än det skedde, sade han sig uppsöka Christopher häcktemakare ifrån Växjö, på det han måtte vara med dem i laget, den de igen funne hos Eskil i Ljungby, varest han satt med sin stallbroder och drack, där de således en stund blevo sittande, så länge de en kanna [2,617 liter] vardera druckit haver, och enär det var beställt, fattades för Jöns dessa penningar, då Balken sade sig antingen vilja låna honom penningar till en kanna öl, erkände han köpa åt honom en kanna igen en annan gång, där med blev de oense, att gå åt krögare gården varest de och sammaledes drucko ett stop [1.3 liter] vardera, gåendes därmed bägge soldaterna ut därifrån; hälst efter häcktemakarna begynte sins emellan något att kiva om deras hästars godhet, och då de kommo utom porten, saknade Balken sin pung, sägandes nu är all min medel borta, var uppå Jöns Olsson skall ha erbjudit honom söka hos sig själv, han körde väl till äventyrs finna pungen igen, då Balken sig högeligen förpliktat att han intet hade pungen på sin kropp, sägandes Gud förbanne mina Cammerater, vid vilken händelse Jöns Olsson svarat, du haver ingen annan Cammerat än mig, sök hos dig för än du någon beskyller, ty jag vet att du har pungen själv, då Balken budit honom söka dess efter, alldenstund han intet kunde finna igen, uppå vilken anmodan Jöns Olsson säger sig hava nedlagt sitt gevär, och uppknäppt på Balken uppknäppt den yttersta rocken, med begäran, att han väler själv i den understa rocken pungen eftersöka skulle. Balken då haver svarat sig intet finna honom omsider fattade Balken med handen i den högra understa rock kasken, och fast han då kände pungen, som Jöns Olsson säger sig varsamt bliva, tillbad han likväl den samma att dölja, och sade sig ingen pung hava då Jöns Olsson berättar, att hava än vidare bedet Balken den samma upptaga, och såsom han det inte ville, tog då han upp honom, sägandes haft nu skam för det du haver beskyllt mig, och de andra som med dig druckit hav?, stoppades Balken där med pungen i yttersta rocksäcken den högra sidan. I emellertid säger Jöns Olsson, sig närmare gå till Balken, läggandes handen på hans bröst och sägandes jag vill taga alla mina cammerater under kompaniet till vittnes, det jag skall aldrig stal så gott som en köpenål, och vid de således stogo och taltes vid, tog Balken i honom med vänstra handen på hans högra axel och med högra handen stack han honom med kniven i vänstra axeln på själva skulderbladet, där av dråparen säger sig komma omkull, då Balken honom alt vidare med kniven efter slog, men stack allenast igenom tröjärmen och skjortan ett styng, där efter togs Balken Jöns Olsson egen musköt, i det moment han skulle uppstiga, och slog honom i huvudet, att stocken på musköten gick sönder, och svansskruven jämväl lossnade, varav han säger sig bliva så svag, att han strax intet kunde uppresa sig, utan till sin undflyckt, nödgades krypa på knä några steg, emellertid blev han varse att Balken åter på nytt kom efter honom med kniven i handen, då han änor sprang upp och gav sig till att löpa undan, men enär krafterna "för modelst undfånget styng och slag" begynte mer och mer avtaga, säger han sig då först komma håg, att han hade kniv på sig, den han för den skull ut tog, och vände sig således om efter han intet orkade löpa längre, hållandes den samma med högra handen vid sidan.
Emellertid försatte han med vänster armen, då Balken stack åt honom men skadde då intet mehr kroppen, utan alenast rispade litet i armen och några hål i vänstra tröjärmen, i det samma berättar Jöns Olsson sig slå åt Balken med kniven, och träffade intet bättre, än i bröstet, där med vände Balken sig om, loop till bakers igen, men huruledes Balken fick det andra stynget i axeln säger han sig inte minnas, dess utan bekänner han sig aldrig till förende hava haft någon träta med Balken utan levat tillsammans som goda syskon och cammerater, och enär Balken undfått hade, ingick han i krogare stufvan, varest han en stund där efter avsomnade. Denne Jöns Olsson säger sig vara barnfödd i Östergötland i Törnevalla socken Reva by, kom i senaste orostid hit, då han trossgosse var och antogs till tjänst hos trumpetaren i Berghem, varest han alt sedan sig upphållit haver, till dess han för soldat infördt blev.
Där efter framkallades till vittne hustrun Märta Hansdotter ifrån Växjö, drängen Anders Bengtsson i Ljungby och pigan Ingebor Olsdotter ibidem. Vilka efter en allvarsam och flitig förmaning till sanning utsäijande, avlade uti den dödes fader Sten Stensson i Rya, bröderens corporalen Måns Balk och soldaten Sven Balks närvaro deras ed med hand å bok och vittnade särskilt som följer.
1 hustrun Märta Hansdotter på sin avlagda ed berättade, att då hennes man Cristopher häcktemakare och hon kommo utom fägårdsporten i Ljungby Gästgivaregård, stogo bägge soldaterna tillsammans, och då hölt dråparen på att upplösa gehänget på Balken, och enär det skett var, knäppte Balken sielv upp den yttersta rocken, där med kände dråparen först i den vänstra snapsäcken, och sedan i den högra, varest han fann en fällberedder pung. Se där, sade han till Balken, har du pungen, den du har skiält mig för tjuv för, jag tjänar kongen för en karl, jag haver lånt 3 år av dig, det skall jag betala dig begynnades dråparen på att skära tänderna och snarkade, då hennes man Christopher skulle hava sagdt åt dem, ären i icke Cammerater, gören inte så, åter skulle dråparen svarat, han har skyldt mig för oförrätt, sade Balken viljen vi gå sin kos, fast än jag haver intet mera än en pisk i handen, jag haver intet skylt dig för tjuv, i det samma kastade dråparen begge sina gevär i backen, gick litet emot Balken dock avsides, men berättar sig inga ord fällas höra dem emellom, för än dråparen sålunda tilltalte Balken, se nu haver iag intet mehr i handen än som du, därpå han gick till Balken och tog honom i bröstet, vilken och strax tog upp kniven, bak över axeln på Jöns Olsson, i det samma kunde hon intet annat märka än att de kommo litet ifrån vardera, men strax tog Balken Jöns Olssons musköt och slog honom där med ett slag, dock varest det träffande såg hon sig icke så grant kunna varse bliva var av hon tyckte dråparen gav sig något åt Balken och kunde hon intet annat tycka än att dråparen först begynte på att löpa och Balken efter, då hennes man skulle haft sagt till dråparen löp fort, då ser, han är din överman, strax där efter kom åter Balken löpandes tillbaka igen och blödde i bröstet, och som hon intet annat kunde märka, hade han i löpandet fått skadan, varpå dråparen genast kom rännandes efter Balken, och vid de således sprungo, kunde hon intet annat se eller märka än att dråparen hinte Balken, och då fick han det andra stynget i axeln, var med han löpte åt gästgivaregården och dråparen blev kvar på gatan. Påminne sig och jämväl, att dråparen när han kom löpandes efter Balken, skall hava sagt då hennes man Christopher ville gå dem emellan och hindra hans uppsåt; gåen intet hit, jag aktar eder intet. Mera hade hon inte att vittna utan tog avträde.
Hennes man Christopher kunde rätten intet admitterad till att vittna, efter han då skadan timmades, var över sig drucken, som han och drucken, som han och själv tillstå måtte, när häradshövdingen där efter frågade.
2 Drängen Anders Bengtsson i Ljungby på sin avlagda ed vittnade, att då han fick höra huruledes det stormade ut på gatan, gick han ut och strax blev han varse, att Balken slog till dråparen med musköten i huvudet att han där av lände mot jorden, där med dråparen utfick kniven, och Balken tog till att löpa, följandes och dråparen strax efter honom; och då fick Balken skada i axeln, men enär han undfick dödsstinget i bröstet, ved han intet efter det var något långt emellan, där han stod, och dråparen fick slaget av musköten, ungefär till 80 steg, kunde således ej heller veta om Balken hade kniv eller ej, och enär detta skedde, var Christopher och hans hustru närmre ståendes in till soldaterna; märkandes och enär de löpo efter varandra, och Christopher sökte till att hindra dem, sade dråparen, låt bliva mig, och gack intet hit, där efter loop Balken åt krogare stufvan, och en stund där efter blev han död, men dråparen stannade på gatan, till dess han omsider tog sina gevär och gick på hemvägen, men blev strax fasttagen och i gästgivare stufvan infördt därest han och efter capelanen Hr Magni Lindely berättelse, som även med samma tillfälle var ditgången, att frälsa Balken vid Guds ord, frågade honom, om han ville giva honom till, varpå Balken svarade ja men var då dödskampen ställt, att han intet vidare kunde något tala.
3 Ingebohr Ohlsdotter i Ljungby på sin avlagde ed vittnade, att då hon av Eskilsgård utkom, blev hon först varse, att Balken upptog musköten och slog dråparen, givandes han sedan mera akt på Christopher och hans hustru, efter hustrun ville hava sin man därifrån, än vad soldaterna sig företogo, in till dess dråparen lop efter Balken, och då fick Balken skada i axeln, mera hade hon intet att vittna, utan avsteg.
Den dräpnes fader och bröder inlämnade en vittnesskrift om Jöns Balks ärliga och redeliga förhållande under Compagniet, under fendrick Rapp utgiven, daterat Öjarp den 11 juli 1688 vilken efter uppläsandet, lades ad acta.
I lika måtto framträdde för rätten fältväbeln Magnus Bergh, givandes dråparen Jöns Ohlsson det sköttzmål, och vittnesbörd , det han under compagniet hava ställt sig redelig och väl som soldat ägnar och väl anstår, havandes dess förutan ett gott lofedh om sig hos alla sina grannar som nämndemannen Per Jonsson i Berghem viste till att intyga.
Länsmannen Jonas Broman berättar att då Balken hade undfått bägge styngen och kom i gästgivare förstufvan blev hans kniv efter honom där qvar liggande.
Rätten beslutade sig fuller i det högsta att få mera upplysning i saken, efter vittnen synas varandra om desses soldaters löpande efter var andra något contrariera men kunde dock intet bättre underrättelse därom erhålla utan presummerade, efter hustrun Märta gör sin relation dubitativ om dråparens löpande för den andre, och där emot de andre begge vittnen tillstå, när han slagit av musköten bekommit hade, att den dräpne jagades vid samma händelsen av dråparen i att och dråparen då vid undfångit slag av musköten hava givit den dräpne döds stynget i bröstet, och den dräpne således sökt solvera sig med flykten vilket ehuru det sig i sanning befinnes, Gud allena bekant är, emellertid och såsom intet mera gavs vid handen att remarqvera, befalldes parterna och allmogen att göra avträde och rätten tog saken ad deliberantum.
Så emedan dråparen å fersk gierningh, och å samma dag och dygn då detta dråp timmades fast gripen är, och mer inte alldeles kan pröva honom det gjort hava uti en fullkomlig och rätt lifzsnöd, Ty understår denne nedrige rätt sig intet att befria honom ifrån dödzstraffet, utan varder fördenskuld Jöns Olsson här med dömd efter det 2 cap dråpmål balken med vilja LL att giva liv för liv, dock där dess till värn andrifvade orsaken såsom.
1 att den dräpne tillagdt honom en äre svår beskyllning, vilken orsakades var till hela oväsendet.
2 att han och först tagit till mord och stuckit dråparen illa i axeln och.
3 vidare honom vid hugg och slag av dess egen musköt överfallit, förutan det han och.
4 rispat honom i rockärmen med kniven åtskilliga styng, var med han jämbväl vistes mordiskt sinne och uppsåt emot honom, inte kan således mitigera [mildra]och lindra straffet, sådant med mera hemställes och remitteras, ödmiukeligen uti den högl Kongl hovrättens nådigaste och hög rätt visa omprövande.
1688 hösttinget 15 november nr 79.
Efter följande moment har Kongl Hovrätten i nåder behagat göra påminnelse om angående det dråp som soldaten Jöns Olsson på sin cammerat med kniv begått, att vittnen än nogare, än till forende skedt var skulle dem förklara nämligen.
Förklaring uppå emotstående momenter efter vittnens enunciata [uttal] befinner sig följer nämligen.
1 När och varest Jöns Balk nedelagt sitt gevär eftersom hustru Märta Hansdotter vittnat Balken haver sagt sig allenast haft piskan i handen när han ville gå sin kos, om det då varit utsett till att slåss, eller eljest följdes åt som vänner eller och om Balken inga gevär hade med sig.
Svar: Märta Hansdotter berättar att Balken inga gevär hade med sig, utan att han dem lånt i Ljungby så länge Corporalsmötet och exercisen påstodo, vet ellerst intet påminna sigefter hon var mycket häpen när detta skedde antingen det på vänskap eller ovänskap utgick när Balken sade sig allenast haft piskan i handen.
2 Huru Jöns Olsson nederlagt sin gevär och vist sig icke mer hava i händerna än Balken, och taget honom i bröstet, om det taget skett med ruskande och skakande eller dess utan och vänlighet, och om han länge hållt honom med handen i bröstet innan Balken honom med kniven stack.
Svar: Säger sig och intet kunna röna antingen det tagandet i bröstet skedde med iver eller eljest, efter hon var så förfärt, men intygar nu som förr, när det skedde, tog Balken strax ut kniven och stack honom i axeln och vänstra armen några sting men intet träffade mer än ett i axeln där på och Balken strax tog Jöns Olssons egen musköt och slog honom ett slag i huvudet som förre ransakningen vidare anförmäler.
3 Eftersom åtskillige berättas vilkendera först lupet undan, så måste efterfrågas om inga fler kunde förnimmas och finnas som det slagsmålet hava sedt och där om vidare kunna veta betyga och om dessa som redan vittnat, särdeles hust Märta som berättat sig hava tyckt att dråparen först begynte på att löpa och Balken efter, icke ännu kan närmare erinra sig, huru egentligen därmed är tillgånget.
Svar: Påstår nu fullkomligt att dråparen först löp undan och Balken efter sedan han knivstiget och slaget av musköten bekommit hade, det han likväl förre gången dubitatire berättade, sägandes sig nu mera vilja dö där på, att det sålunda sant är, och då rätten förehållt henne var före hon icke förre gången när ransakningen formelades giorde även lika relation svarande hon sig då intet så noga kunnas minnas huru det rätteligen posserade för än nu omsider hon sig bättre betänkt och där om påmint hafti flera vittnen kunde och intet bekommas.
4. Varest dråparen undfick slaget av musköten om han någon åkomma där av bekommit, och huru där med besiktigandet den är befunnen.
Svar: Ingen åkomma, är synt av musköten, men vittnen tillstå likväl alla att dråparen fick av den samma ett slag i huvudet, bak på nacken, varav hatten till äventyrs hade slaget förtaget.
5. Var dråparen begynte jaga efter Balken måste han tillhållas bekänna, som och utvisa rummet varest han utdraget sin kniv, och om han något eller huru långt han dess för innan undan lupit.
Svar: Berättas av nämnden, som jämte dråparen och vittnen ut vistes att göra sig informerade om rummet, det dråparen först lupit undan ungefär 40 steg efter dråparens egen berättelse, och även så långt skall åter Balken sedan lupit för dråparen.
6. Om och av vem dråparen låtit besiktiga det i vänstra skuldran undfångne stinget, huru stort och djupt det varit, och där av så mycken blod utrunnit att han därav bliva svag.
Svar: Berättas av regements fältskären Hans Hinddrik vilken samme skada curerat, att detta stinget har varit mycket stort, och fuller gådt djupare in om icke skulderbladet förhindrat kniven, att han där på sluntet. Intygas och av drängen Anders Bengtsson och pigan Ingebor som till förende i ransakningen vittnat att när dråparen kom in i korporalens Samuels stuga ut rann mycket blod, att de för den skull måtte lägga en halmkärve under honom på gålvet.
7. Om han låtit besiktiga den skada som han berättat sig fått i den ena armen, samt om några hål på hans vänstra tröjärm och skjorta blevit rispade och skurne.
Svar: Av Jöns Månsson och Joen Andersson i Berghem berättas det skjortan förutan där skadesåret skedde var ändå rispat ett ställe samt vänster armen på jackan 5 st risp som kroppen intet rört hade.
8. Varför Jöns Olofsson hade sin utdragne kniv förtäckt ut med sidan när Balken kom efter honom och icke icke utviste vad skadevärjan han hade till att försvara sig med där igenom Balken kunnat avskräckas att gå inpå honom.
Svar: Dråparen berättar sig egen mening haft där med annat än sig i sådan nöd vilja salvera.
9. Om den dräpnas sår, äre synte, och vilketdera är banesåret, antingen det i bröstet eller det andra som han i axeln bekommit.
Svar: Banesåret berättas av alla och jämväl av faderen till den dräpne att det var i bröstet, vilket och ovanbemälte fältskär som det besiktigat sammaledes tillstår, men berättar där hos att det andra stinget i axeln var icke mindre nästan ett dödeliget sting.
10. Dråparen Jöns Olsson för manas och på alle tienlige sätt med flit tillhålles bekänna alla om stendig heter huru som till gick med löpande och stannande, när stingen i bröstet och axeln skedde och retta sanningen bekänna efter som vittnen annorledes betyga än som av hans bekännelse kan in hemtas.
Svar: Dråparen tillhöltz fuller på tienligit sätt bekienna sanningen om retta sammanhang att som han det in för gud ville ansvara, men med höga contestationer bedyrar han sig där med intet annor lunda vara tillgångit än som han till förende berättat hafer och uti ransakningen om mentionerat finnes.
11. Om dråparens [Balkens] fader och bröder icke till något ord sig utlåtet att vilja hava ett lagligit straff på detta dråp, eller om de dråparen dess sak till gifvit och förlika låtit.
Svar: Faderen Steen Svensson och bröderna förklara sig intet påstå dråparens liv utan äre alldeles nögde med hvad höga öfverheten i det målet tyckes giöra, till ståendes och sig med dråparen så vida förlikte som han den med caution kan för säkra om åt niutandet af de 100 daler silvermynt som han dem till sagt haver efter de elliest för hans fattig dom skull ingen tro till hans egen person sätta kunna.
1688 hösttinget 15 november nr 79.
Efter följande moment har Kongl Hovrätten i nåder behagat göra påminnelse om angående det dråp som soldaten Jöns Olsson på sin cammerat med kniv begått, att vittnen än nogare, än till forende skedt var skulle dem förklara nämligen.
Förklaring uppå emotstående momenter efter vittnens enunciata [uttal] befinner sig följer nämligen.
1 När och varest Jöns Balk nedelagt sitt gevär eftersom hustru Märta Hansdotter vittnat Balken haver sagt sig allenast haft piskan i handen när han ville gå sin kos, om det då varit utsett till att slåss, eller eljest följdes åt som vänner eller och om Balken inga gevär hade med sig.
Svar: Märta Hansdotter berättar att Balken inga gevär hade med sig, utan att han dem lånt i Ljungby så länge Corporalsmötet och exercisen påstodo, vet ellerst intet påminna sigefter hon var mycket häpen när detta skedde antingen det på vänskap eller ovänskap utgick när Balken sade sig allenast haft piskan i handen.
2 Huru Jöns Olsson nederlagt sin gevär och vist sig icke mer hava i händerna än Balken, och taget honom i bröstet, om det taget skett med ruskande och skakande eller dess utan och vänlighet, och om han länge hållt honom med handen i bröstet innan Balken honom med kniven stack.
Svar: Säger sig och intet kunna röna antingen det tagandet i bröstet skedde med iver eller eljest, efter hon var så förfärt, men intygar nu som förr, när det skedde, tog Balken strax ut kniven och stack honom i axeln och vänstra armen några sting men intet träffade mer än ett i axeln där på och Balken strax tog Jöns Olssons egen musköt och slog honom ett slag i huvudet som förre ransakningen vidare anförmäler.
3 Eftersom åtskillige berättas vilkendera först lupet undan, så måste efterfrågas om inga fler kunde förnimmas och finnas som det slagsmålet hava sedt och där om vidare kunna veta betyga och om dessa som redan vittnat, särdeles hust Märta som berättat sig hava tyckt att dråparen först begynte på att löpa och Balken efter, icke ännu kan närmare erinra sig, huru egentligen därmed är tillgånget.
Svar: Påstår nu fullkomligt att dråparen först löp undan och Balken efter sedan han knivstiget och slaget av musköten bekommit hade, det han likväl förre gången dubitatire berättade, sägandes sig nu mera vilja dö där på, att det sålunda sant är, och då rätten förehållt henne var före hon icke förre gången när ransakningen formelades giorde även lika relation svarande hon sig då intet så noga kunnas minnas huru det rätteligen posserade för än nu omsider hon sig bättre betänkt och där om påmint hafti flera vittnen kunde och intet bekommas.
4. Varest dråparen undfick slaget av musköten om han någon åkomma där av bekommit, och huru där med besiktigandet den är befunnen.
Svar: Ingen åkomma, är synt av musköten, men vittnen tillstå likväl alla att dråparen fick av den samma ett slag i huvudet, bak på nacken, varav hatten till äventyrs hade slaget förtaget.
5. Var dråparen begynte jaga efter Balken måste han tillhållas bekänna, som och utvisa rummet varest han utdraget sin kniv, och om han något eller huru långt han dess för innan undan lupit.
Svar: Berättas av nämnden, som jämte dråparen och vittnen ut vistes att göra sig informerade om rummet, det dråparen först lupit undan ungefär 40 steg efter dråparens egen berättelse, och även så långt skall åter Balken sedan lupit för dråparen.
6. Om och av vem dråparen låtit besiktiga det i vänstra skuldran undfångne stinget, huru stort och djupt det varit, och där av så mycken blod utrunnit att han därav bliva svag.
Svar: Berättas av regements fältskären Hans Hinddrik vilken samme skada curerat, att detta stinget har varit mycket stort, och fuller gådt djupare in om icke skulderbladet förhindrat kniven, att han där på sluntet. Intygas och av drängen Anders Bengtsson och pigan Ingebor som till förende i ransakningen vittnat att när dråparen kom in i korporalens Samuels stuga ut rann mycket blod, att de för den skull måtte lägga en halmkärve under honom på gålvet.
7. Om han låtit besiktiga den skada som han berättat sig fått i den ena armen, samt om några hål på hans vänstra tröjärm och skjorta blevit rispade och skurne.
Svar: Av Jöns Månsson och Joen Andersson i Berghem berättas det skjortan förutan där skadesåret skedde var ändå rispat ett ställe samt vänster armen på jackan 5 st risp som kroppen intet rört hade.
8. Varför Jöns Olofsson hade sin utdragne kniv förtäckt ut med sidan när Balken kom efter honom och icke icke utviste vad skadevärjan han hade till att försvara sig med där igenom Balken kunnat avskräckas att gå inpå honom.
Svar: Dråparen berättar sig egen mening haft där med annat än sig i sådan nöd vilja salvera.
9. Om den dräpnas sår, äre synte, och vilketdera är banesåret, antingen det i bröstet eller det andra som han i axeln bekommit
Svar: Banesåret berättas av alla och jämväl av faderen till den dräpne att det var i bröstet, vilket och ovanbemälte fältskär som det besiktigat sammaledes tillstår, men berättar där hos att det andra stinget i axeln var icke mindre nästan ett dödeliget sting.
10. Dråparen Jöns Olsson för manas och på alle tienlige sätt med flit tillhålles bekänna alla om stendig heter huru som till gick med löpande och stannande, när stingen i bröstet och axeln skedde och retta sanningen bekänna efter som vittnen annorledes betyga än som av hans bekännelse kan in hemtas.
Svar: Dråparen tillhöltz fuller på tienligit sätt bekienna sanningen om retta sammanhang att som han det in för gud ville ansvara, men med höga contestationer bedyrar han sig där med intet annor lunda vara tillgångit än som han till förende berättat hafer och uti ransakningen om mentionerat finnes.
11. Om dråparens [Balkens] fader och bröder icke till något ord sig utlåtet att vilja hava ett lagligit straff på detta dråp, eller om de dråparen dess sak till gifvit och förlika låtit.
Svar: Faderen Steen Svensson och bröderna förklara sig intet påstå dråparens liv utan äre alldeles nögde med hvad höga öfverheten i det målet tyckes giöra, till ståendes och sig med dråparen så vida förlikte som han den med caution kan för säkra om åt niutandet af de 100 daler silvermynt som han dem till sagt haver efter de elliest för hans fattig dom skull ingen tro till hans egen person sätta kunna.
Roten ingick i 3:e fördubblingskompaniet vid mönstring 1702.
Roten ingick i 3:e fördubblingskompaniet vid mönstring 1702.
HEM
Copyright © Rolf Carlsson.
Framställd 2023-11-28 med hjälp av Disgen version 2023.